Vi fick Vilda(skogsblandis) när hon var ett år.
Det var inte utan baktanke & med förhoppningar som denna silver skönhet fick flytta in.
"N" hade uttryckt hur han känner mer samhörighet med djur än människor numer.
Han hade isolerat sej på sitt rum alltmer med stängd dörr,blev alltmer osocial & jag fick knappt ut honom till familjens fredagsmys ens.
Att få någon att bry sej om,någon som inte ställer massa frågor,någon som inte tittar konstigt när man somnar hur & var som helst eller får kataplexier..kanske skulle hjälpa,kännas skönt!?
Det är med glädje i hjärtat jag ser idag att det blev precis som jag hoppats.
Dörren till hans rum står numer alltid öppen för Vilda,dom har funnit varanndra & hon är utan tvekan hans,ja & lite våran:)
Det är i hans säng hon ligger när han inte är här,det är hos han hon vilar när han vilar,det är honom hon hoppar upp till när vi alla sitter i soffan.
Pysslar han med nåt så ligger hon mitt i & tittar på"-Det gör inget Vilda,vi är bästisar vi" säger han.
Underbart....
SvaraRaderaHej Helene.
SvaraRaderaHitta din blogg, genom en annan blogg jag följer. Jag har läst det du skriver och berörs starkt av det. Har hört att N drabbats av detta och därmed tänkt på er. Vilken styrka du har. Det är dock för j-ligt att det ska ta så lång tid att få ett svar på diagnosen. Du har gjort ett enormt arbete som stod på dig. Tråkigt bara att läsa att det stod i journalerna att "mamman påpekar, oroas över". Det är ju oftast vi föräldrar som känner våra barn bäst och ser den förändring som sker. Hoppas att läkarkåren läser din blogg och därmed får med sig att man bör lyssna på föräldern. Hellre undersöka en gång för mycket än en för lite. Härligt att läsa om din kärlek till dina barn,syster och D som du skriver. Det är mycket värme i Dig.
Ta hand om er stor kram Mia J
Tack Mia för varma,fina ord. Man är starkare än man tror,när styrkan sätts på prov <3
SvaraRadera