Just idag...

Just idag är jag svag..
Just idag tog jag slut..
Sjukdomen sög det sista hoppet,orken,glädjen. Dödade det  lilla som fanns kvar.
Just idag fick jag nog..

Stack hål på ballongen..psssst.. & sen inget mer.Tomt.

Evigheten..visst är det vackert.
Just idag är evigheten sjukdomen,oändlig,för evigt & utan slut.

Att orka,att vara stark.
Oftast är jag det,men inte just idag.
Idag sa orken upp sej,utan uppsägningstid.

Vill kliva av tåget,bara för en stund.
Andas & hämta kraft.
Men dörrarna är låsta & sjukdomen har nyckeln.

Jag pratar & förklarar,kämpar & slåss,pratar igen & förklarar lite till.
Ler & skrattar,försöker vara som jag varit innan,innan sjukdomen.
Just idag blev jag tyst..

Hur ska någon förstå? Någon som inte varit där.
Just idag är jag ensam..

Just idag gör det ont..
Just idag är dom som varit där,dom som förstår,så långt bort.

Jag finner tillbaka. Tillbaka till hoppet,orken & glädjen.
Men inte just idag..
Just idag är jag svag........

Väntans nerver..

"N" utreds parallelt med Narkolepsin för en Borelia infektion som gått upp i hjärnan.
För ca 3 veckor sen gjorde han sin 3:e hjärnröntgen.
Plåtarna går till specialister i Göteborg vilket gör att svaren kan ta sin tid.
Att vänta på dessa svar har alltid tagit på nerverna men nu har det varit den värsta av gånger.
1:a röntgen var för att se hur stor skada Borelian hunnit gjort. Efter att ha sett detta uteslöts canser & Borelia skadan fastställdes.
Man ville vänta & göra en ny efter ett halvår för att se att skadan minskade.
Detta gjordes & skadan var oförändrad. Nu ville man vänta ytterligare ett halvår för att åter kolla.
Den röntgen visade en ökning vilket gör att man står undrande & väntar expert svar.
Tur att "lilla hjälten" är den han är för mamman tycker att det är nog att sitta utanför maskinen & se på,att han gör de sista 2 utan narkos får min beundran för hans styrka att växa än mer.
Väntan på dessa svar är ett rent psykiskt helvete.
Mammans hjärna har en viss förmåga att måla upp både det ena & det andra,hon har hunnit begrava honom några gånger vid det här laget.
På ett märkligt sätt var jag färdig med tanken på canser tills den sista röntgen, men hjärnspöket hade andra planer.
Min rädsla är att vi inte ska ha hunnit hämta oss efter Narkolepsin om en ny utredning ska börja igen.
& hur mycket ska "N" orka?
Våra besök på barnmedicin i Karlstad har alltid gjort mej ödmjuk inför faktumet att jag får "lilla hjälten" med mej hem,alla föräldrar i väntrummet är ju inte lika lyckligt lottade..
Svaret har inte kommit & fram tills dess så är jag fortsatt den lyckligt lottade..trotts allt.

Narkolepsiträff..

En helg i Stockholm för barnen med Narkolepsi & deras familjer.
Vår 1:a träff var i Maj-11. Det går inte att beskriva känslan av,att efter över 1 års kamp om diagnos,kaos i vardagen & känslan av ensamhet, vara bland 100 andra i samma situation. Jag har aldrig kännt så många känslor samtidigt,lättnad,rädsla,sorg,ilska,glädje,gemenskap,värme,ångest,trygghet mm. Jag ville fly men samtidigt stanna för alltid. Vi har alla fina människor runt oss som vill & försöker förstå,men att äntligen vara bland andra som VERKLIGEN förstod var omtummlande.
Jag var otroligt ledsen,ledsen för barnen.
Det var med detta i minne jag åkte på vår 2:a träff med blandade känslor.
På denna träff i Sept-11 var vi 200 & fokus låg på fakta & information. Göran Hägglund,Läkemedelsverket,
Läkemedelsförsäkringen,Kommun & Landsting,Försäkringskassan,Ågrenska stiftelsen,vår advokat,barnförsäkringar,forskning mm,snurrar i huvudet mellan skratt & gråt.
Det visar sej hända en hel del runt våra barns situation & helgen visar på drivkraft & att tillsammans är vi starka i vår kamp för våra barn.
Att se "N" få vara sej själv fullt ut,utan att hålla igen,spänna sej,inte ha "för roligt"utan släppa loss skratt så kataplexierna avlöser varandra,2 ggr/år är ovärderligt.
Han är bland andra som förstår & har det lika. Dom förstår som jag aldrig kan,hur mycket jag än vill.

-"Jag vill inte hem Mamma,det finns ingen där som förstår,här är alla som jag"....
Älskade barn..Vi ska tillbaka i Mars-12,men vad hjälper det där emellan när varje dag är en kamp för "N"

Dessa träffar ger styrka,de är livsviktiga & håller "näsan över ytan".
Från mitt hjärta tackar jag föreningen & dess fantastika eldsjälar som gör dessa träffar möjliga & som driver
våra barns sak på ett beundransvärt sätt. Vi är er evigt tacksamma.

Kärlek till vår "Narkolepsifamilj"...

Mardrömmarna..

Mardrömmar,sömnparalys & hallucinationer är en del av sjukdomen.
Precis som med kataplexierna är dessa individuella.
Sömnparalys gör att man vid insomnande & uppvaknande är vaken men kan inte röra sej(förlamad). Dessa "attacker" varar olika länge & kan brytas med berörning.
Hallucinationer är som att drömma i vaket tillstånd & kan göra att det blir svårt att skilja på dröm & verklighet.
Jag har upplevt några hallucinationer med "N" & de skrämde mej oerhört. Han skrek i ren panikångest,föll ihop & hyperventilerade & var till slut tvungen att få se & ta på sin bror för att övertygas om att denne fortfarande var vid liv.
Mardrömmarna är så verkliga & hemska att de kan för oss friska jämnföras med "maror"
Drömmarna kommer efter några minuters sömn & kan variera i antal från natt till natt.
"N" har upplevt mardrömmarna vara värst.
Man kan tro att en Narkoleptiker ska sova mycket & tungt när dom väl får sova,men så är det inte.
Cellerna i hjärnan som producerar hormonet Orexin(reglerar vakenhet & sömn) är skadat & man får en rubbad dygnsrytm,det är ibland svårt att somna,man kan vara vaken långa stunder eller i perioder under natten & har aldrig djupsömn.
Många äter sömn medicin vilket "N" hittills sluppit.
Dom hemska drömmarna har gjort "N" mörkrädd,vilket han inte var innan sjukdomen.
"N" låg under en lång period på en madrass på golvet brevid min säng innan vi började medicinera,så jag kunde bryta hans hemska drömmar..men nu har "Lilla hjälten" flyttat tillbaka till sin egen säng & drömmarna kommer i perioder.

Katten Vilda..

Vi är kattmänniskor både jag & sambon. Har man haft katt & är utan ett tag så är det något som fattas.
Vi fick Vilda(skogsblandis) när hon var ett år.
Det var inte utan baktanke & med förhoppningar som denna silver skönhet fick flytta in.
"N" hade uttryckt hur han känner mer samhörighet med djur än människor numer.
Han hade isolerat sej på sitt rum alltmer med stängd dörr,blev alltmer osocial & jag fick knappt ut honom till familjens fredagsmys ens.
Att få någon att bry sej om,någon som inte ställer massa frågor,någon som inte tittar konstigt när man somnar hur & var som helst eller får kataplexier..kanske skulle hjälpa,kännas skönt!?
Det är med glädje i hjärtat jag ser idag att det blev precis som jag hoppats.
Dörren till hans rum står numer alltid öppen för Vilda,dom har funnit varanndra & hon är utan tvekan hans,ja & lite våran:)
Det är i hans säng hon ligger när han inte är här,det är hos han hon vilar när han vilar,det är honom hon hoppar upp till när vi alla sitter i soffan.
Pysslar han med nåt så ligger hon mitt i & tittar på"-Det gör inget Vilda,vi är bästisar vi" säger han.

Underbara djur,tror fullt & fast på att dom ser & känner mer än oss & ingen är lyckligare för det än jag...jo kanske "N"

Dosett måndag..

Det är måndag & mina grabbar kommer,alltid saknade på pappa veckan. Man blir liksom hel igen.
Det innebär åxå att dosetten ska fyllas på för veckan.
"N" s lilla blå,hans hjälpreda till vad & när han ska ta sina mediciner.
Det är alltid med tungt hjärta detta utförs,en påminnelse att hans lilla kropp ska behöva stoppa i sej detta för att funka så likt andra friska som möjligt.
Men jag är åxå tacksam att dom finns så han slipper sova bort sin tillvaro.
Hoppas på ett botemedel istället för att medicinera symtomen.

Medicineringen..

Man har ännu ingen speciell Narkolepsi medicin. De preparat som finns att tillgå fungerar olika på alla & är livslång. Man ger amfetaminpreparat för att öka vakenheten. "N" har ätit dessa sen December.
Att ställa in dos,prova olika sorter,tog sin tid & innebar alla de möjliga biverkningar.
Han har genomgått allt från muntorrhet,huvudvärk,ökad aggresivitet,lös mage,hård mage till aptitlöshet mm.
Han minskade ca 1 kg/vecka tills han tappat nästan 20 kilo. Muntorrheten ger ökad risk för karies så han äter salivfrämjande tabletter. Han är ljud & ljus känslig, vilket lett till för lite solljus så det blir D-vitamin droppar & aptitlösheten ger risk för vitaminbrist så det blir även en vitamintablett.
Den dos han nu står på har hållit sej ett tag & "funkar" så han klarar av skolan.
Jag är ändå oerhört tacksam för att det verkar som vi slipper medicinera mardrömmarna.
Det nyaste tillskottet är Kataplexi medicinen. Det är för tidigt att säga nåt om hur den funkar på just "N".
Behöver den ökas,bytas ut,funkar den alls?
Biverkningarna verkar mindre denna gången...

Kampen om diagnosen..

Som sagt så tog det 9 månader..
Jag läste i Aftonbladet en söndag i Augusti-10 om en liten kille uppe i Lycksele som troligen led av Narkolepsi efter vaccin sprutan. Varje ord stämde in på min son. Jag klippte ut reportaget & tog med till vår dåvarande läkare i Arvika. Vi hade avslutat en Penicillin kur för Borelia som pågått utan vår vetskap. Sonen hade gått upp minst 15 kilo under sommaren & var fortsatt lika trött. Läkaren ryckte på axlarna & ville konsentrera sej på Borelian. Vi blev nu skickade till barn neurolog i Karlstad,det togs ryggmärgsprov & konstaterades att borelian var botad men ville göra en hjärnröntgen för att se hur stor skada infektionen gjort. Jag begärde att man parallelt skulle utreda Narkolepsin.
Faktum kvarstod att sonen fortsatte öka i vikt,fortsatt trött,vredesutbrott med ångest som följd.
Resultatet av röntgen var ett frågetecken enligt uppsala,man ville vänta 4 månader & ta en ny röntgen & se om skadan växte?! Man misstänkte Canser & Epilepsi. Det är dom längsta 4 månaderna i mitt liv! Detta gjordes under Narkos & jag begärde ett nytt ryggmärgs prov samtidigt då jag fortsatt misstänkte Narkolepsi & visste att ett sådant behövdes för att ställa den diagnosen.
"Lilla-Hjälten" började skolan & gick halva dagar hela den terminen då han somnade i bänken på eftermiddagarna. Viktökningen var hans stora skräck & slapp därför idrott & bad.
Man står frågande inför den lilla ökningen av skadan mellan röntgerna men avskriver Canser & Epilepsi,Phuu...lättnaden är obeskrivlig men ovetskapen förgörande.
Inriktningen nu blir ämnesomsättningen. Vi blir inlagda för dygnsprover,vilket innebär att man tar blodprov var 20:e minut & samlar urin. "Lilla-Hjälten" klagar inte en gång under dessa 9 månader!
Vi fick även träffa en sjukgymnast då jag påpekat att finmotoriken & balansen försämrats drastiskt.
Även dessa prover var bra.
Jag påpekar sonens mardrömmar & att han nu ligger på golvet på en madrass brevid min säng för att jag ska hålla handen & bryta maror. Han vaknar många gånger på en natt så sömn var inte att tänka.
Man börjar vid detta lag ifrågasätta oss som föräldrar & hur sonen mår rent psykiskt då man uppmärksammat att vi var separerade.
Det är nu "arga mamman,jobbiga mamman,mm" föds!
Vi får en matdagbok att fylla i,med andra ord tror dom jag matat min son fet! "Arga mamman" rev boken mitt itu! Vår son är en trygg,öppen,levnadsglad,social & sportande 8-åring med goda matvanor,punkt & slut!
Jag kräver att det skickas in en rapport till läkemedels verket. Detta är en läkares skylldighet vid minsta misstanke..Det går ju inte att bortse ifrån Narkolepsin längre.
3 gånger får jag kräva detta & gör även en själv.
Jag kräver en MSLT-test,en sömntest som visar på Rem-sömn. Narkoleptiker kommer i Rem-sömn på 2-5 minuter,vilket tar timmar för oss friska. Testet görs & visar på Rem-sömn 3/4 tillfällen.
Jag kräver åxå en vävnadstypning,då Narkolepsi endast kan drabba en viss vävnadstyp.
Ryggmärgsprovet som togs på min begäran & som ska påvisa Narkolepsi är ännu ej i skrivande stund funnet! Det är visst bort tappat?! "Arga mamman" vill nu veta namnet på sin läkares chef!
Otaliga telefon tider missas & rapporten till läkemedels verket hade inte i Juli kommit in.
I Oktober får vi diagnosen "troligen" narkolepsi & i December-10 börjar vi medicinera.
det blir ett Amfetamin preparat för att öka vakenheten. biverkningarna på detta preparat ska jag inte ens skriva om men nu sover inte min 9-åriga son bort hela sitt liv iallafall.
Att kräva hem journalerna tar 3 påtryckningar & i dom står det oräkneliga gånger att "mamman påpekar,mamman oroas över"...
Undrar hur långt vi annars kommit?

Om jag har tilltro till den fina,trygga svenska vården??
Näää....

Systern..

Min syster är mitt största stöd.
Under denna mardröm är hon den som hållit mej flytande,med sin närvaro.
När man drabbas av något sånt här spelar det ingen roll hur stark man är,man blir under resans gång liten emellanåt.
Att få vara "liten" med någon är det som gör att vi åter kan vara starka,INGEN kan vara stark hela tiden!
Min syster är den enda jag kan vara liten med,det bara är så.
Hon är den finaste förebild en lilla syster kan ha & hon gör mej stolt...Alltid.

Älskar dej av hela mitt hjärta.

Narkolepsi,enligt Wikipedia..

Narkolepsi, av grekiskans νάρκη (narke) med betydelsen sömn eller avdomning, och λήψης (lepsis), med betydelsen anfall, är en ovanlig hjärnsjukdom som kännetecknas av obetvingliga, dagliga sömnattacker med REM-sömn, och ofta även attacker med nedsatt muskeltonus (ofrivillig avslappning i skelettmuskulaturen) i samband med sinnesrörelse, så kallad kataplexi. Till detta kan även komma hallucinationer i samband med insomnande eller uppvaknande och sömnparalys, det vill säga en övergående förlamning i skelettmuskulaturen i samband med insomnande eller uppvaknande.
Sjukdomen är livslång men förkortar inte livslängden, och med undantag för enstaka fallrapporter där behandling med antikroppar alldeles i samband med insjuknandet har kunnat påverka sjukdomsförloppet i positiv riktning utgörs behandlingen av läkemedel som dämpar symptomen.
Narkolepsi orsakas av att en grupp nervceller i hjärnan som är inblandade i regleringen av sömn och vakenhet går under, troligen beroende på att kroppens eget immunförsvar angriper dessa celler i en så kallad autoimmun reaktion. Forskning om narkolepsi bedrivs dels rörande de grundläggande sjukdomsmekanismerna och dels rörande utveckling av nya mediciner. Diagnosen ställs på sjukhistorien, blod- och likvorprover samt efter utredning på sömnlaboratorium.
Narkolepsi kallas ibland felaktigt för sömnsjuka, men det är en annan sjukdom; Trypanosomiasis, som endast förekommer i Afrika.

Innehåll [göm] 1 Förekomst och riskfaktorer 2 Sjukdomsmekanismer 3 Symptom och utredning 4 Behandling 5 Referenser

Förekomst och riskfaktorer [redigera]

Den exakta förekomsten av narkolepsi är inte känd. I en finsk studie fann man en prevalens på 0,026 %^[1], och i en större europeisk studie fann man narkolepsi hos 0,047 % av den undersökta populationen (man undersökte ett slumpmässigt urval om cirka 19000 invånare i fem europeiska länder, dock inte något av de nordiska länderna)^[2]. Till en del är narkolepsi ärftligt, och en viss gen som är kopplad till immunförsvaret (den så kallade HLA-DQB*0602-allelen) är så överrepresenterad hos narkoleptiker jämfört med normalbefolkningen att ett test av denna gen används som en del i diagnostiken.^[3] Man tänker sig att narkolepsi orsakas av att en genetiskt sårbar individ utsätts för någon form av yttre miljöfaktor, som leder till sjukdomen.^[4] Ett antal samtidiga narkolepsifall hos barn i Sverige och Finland har väckt misstankar om att vaccinationen mot den nya influensan A/H1N1 kan ha utgjort en sådan miljöfaktor som lett till narkolepsiutveckling hos dessa barn.^[5][6][7] Därför har Socialstyrelsen ändrat rekommendationerna till att inte ge vaccinet Pandemrix, som använts, till personer under 18 år.^[8]

Sjukdomsmekanismer [redigera]

Vid narkolepsi förstörs orexininnehållande nervceller i perifornikala hypothalamus. Processen tros vara autoimmun, även om detta inte är helt strikt bevisat. De nervceller som förstörs tros framför allt ha en roll i stabiliseringen av sömn och vakenhet, det vill säga de konsoliderar både sömn och vakenhet och minskar risken för att vi ska vakna när vi sover och somna när vi är vakna. Förlusten av dessa celler leder således både till dagliga sömnattacker och uppsplittrad nattsömn. Typiskt för narkolepsi är att sömnattackerna innehåller REM-sömn, vilket skiljer dem från vanliga tupplurar som vanligtvis utgörs av icke-REM-sömn. De övriga symptomen vid narkolepsi tros bero på att fenomen som normalt hör till REM-sömn liksom "tränger in" under vakenhet. Hallucinationerna anses då utgöra dröminnehåll, och kataplexin och sömnparalysen alstras via den mekanism som normalt gör oss förlamade under REM-sömn (en fysiologisk förlamning av den viljestyrda muskulaturen inträder normalt under EM-sömn i syfte att hindra oss från att agera ut våra drömmar).

Symptom och utredning [redigera]

Den klassiska symptomtetraden vid narkolepsi utgörs av dagliga, obetvingliga sömnattacker, kataplexi, sömnparalys och hallucinationer i samband med insomnande och uppvaknande (hypnagoga respektive hypnopompa hallucinationer). Alla patienter har dock inte samtliga dessa symptom, och i ICSD2-kriterierna är sömnattackerna det enda obligata symptomet (det vill säga det enda symptom som måste föreligga för att diagnosen ska kunna ställas). Även hos de narkoleptiker som har kataplexi är det vanligt att antingen sömnattackerna eller kataplexin debuterar före det andra symptomet, och det kan skilja flera år mellan debuten av sömnattacker och debuten av kataplexi. Sömnattackerna föregås vanligtvis av tilltagande sömnighet, och sömnen kan ofta skjutas upp med viljeansträngning till en början. Till slut blir dock sömnbehovet övermäktigt och patienten somnar även om han eller hon är mentalt eller fysiskt aktiv. Sömnepisodernas längd kan variera, men behöver inte vara mer än några minuter. Vanligtvis upplever patienten sig subjektivt utvilad efter en sömnepisod. Kataplexin utgörs av symmetrisk, bilateral, attackvis kommande muskeltonusförlust, total eller partiell, i skelettmuskulatur. Det kan till exempel yttra sig som en svårighet att hålla uppe huvudet, svårighet att artikulera ord, knäsvaghet, att personen tappar saker, eller (i sällsynta fall) att personen verkligen faller ihop. Attackerna kommer ofta i samband med sinnesrörelse.

Behandling [redigera]

Behandlingen utgörs av sömnhygien, sömnmedicin vid behov till natten och vakenhetshöjande läkemedel dagtid (ofta modafinil eller amfetaminderivat). Vid behov kan man även ge särskilda läkemedel mot kataplexiattackerna.arkolepsi

Kärleken..

Samtidigt som "N" blev sjuk så inledde vi ett förhållande,en vänskap som utvecklats till kärlek.
Denne man valde att satsa på oss trotts allt. En man utan egna barn & utan erfarenheterna det innebär.
Den mest mogna & trygge man jag träffat.
Hade jag inte haft vår kärlek,våra små & stora verklighetsflykter att se fram emot,hade jag aldrig kunnat vara den "N" behövde under denna tid. Det blev & är ännu mitt andningshål,min tillflykt.
För första gången i mitt liv är det inte bara kärlek & passion jag känner,det är djupt,varmt & tryggt.
Som att hitta hem/landa.
& för det älskar jag dej "D"
Din styrka,
Ditt lugn,
Din värme,
& din villkorslösa kärlek..

Nu & alltid.

Den modige lillebrodern..

"N" är en sprallig,livsglad,skämtsam,kärleksfull kille med stort hjärta & bestämmda åsikter. En sportig & social kille som vid 8-års ålder drabbas av en obotlig sjukdom.
Han får raseriutbrott,säger hemska saker han inte menar till dom han älskar mest,ökar 15 kilo i vikt,somnar konstant & tappar livslusten.
Under 9 månader tvingas han genomgå oräkneliga prover & tester vuxna inte ens skulle klara av,för att få reda på vad som fattas honom.
"Lilla hjälten" är den modigaste & starkaste människa jag träffat.
Att vid 8-års ålder förlora en del av sin personlighet är ogreppbart,att få besked att det är livslångt & obotligt.
Han är fortfarande vår speciella "N" som jag vet en dag kommer förändra världen.
Han är lite kantstött & härdad men än mer Speciell.

Min älskade N.

Kataplexier..

I denna hemska sjukdom finns något somm kallas för Kataplexier.
För mej är det den jävligaste delen!
Känslostämningar så som skratt,stress,sorg,trötthet mm, kan utlösa dessa Kataplexier. Enkelt förklarat så slutar musklerna att fungera.
Benen viker sej,hakan hänger,ögonen sluts,huvudet slängs framåt el. bakåt,tungan hänger,smackljud,tandgnissel mm,(alla Kataplexier ser olika ut & är olika starka från person till person)
Man kan säga att man ser ut som en "fyllegubbe" el. likna ett epilepsianfall.
"N":s kataplexier är värst vid skratt & skratten blir ljudlösa. Man ser bara att magen guppar.
Man får ingen förvarning & många trillar & slår sej vid dessa "anfall".
Min största sorg är att "N" undviker att ha roligt för att undvika att få Kataplexier. Finns det något vackrare än att höra sitt barn tjuta av hjärtligt skratt?!
Det finns medicin som kan lindra kataplexierna & dom har "N" ätit i nästan 3 veckor nu.
Dom funkar olika bra & har som all medicinering hemska biverkningar.

Måtte dom ge "N" hans skratt tillbaka.

Den tålmodige storebrodern..

Att som 10-åring ha levt med en lillebror i 8 år & lärt känna denna & plötsligt lära känna en förändrad lillebror kan vi inte ens komma i närheten av att förstå. Att undra i 9 månader om lillebror ska dö när man är 10 år är omänskligt. Att ta emot slag & hemska ord utan att förstå varför.
Att kalla honom tålmodig är knappast en överdrift.
"M" besitter ett stort hjärta & en empati i en klass för sej. Min nu 11-årige son är min "stora hjälte"
Han är den finaste,mest omtänksamme,förstående & tålmodigaste storebror en sjuk lillebror kan önska
& jag önskar jag hade hälften av allt detta.

Min älskade M.

Hur livet ändrades..

Vintern 2009 kom hysterin kring Svininfluensan & med den propagandan att vaccinera sej,i synnerhet sina barn. Vi stod tvekande & läste på,tog beslutet att skydda dom svaga. Vi hade ju 2 friska barn,men tänk om vi hört till dom svaga,hade vi inte då varit tacksamma för alla som vaccinerat sej?! 2:a sprutan togs i Januari-10 & det tog 3 veckor tills vi sökte läkare 1:a gången. Det skulle visa sej ta 9 månader att få en diagnos.
Diagnosen var Narkolepsi. Vi sökte ju för vår annars så livsglada,sociala & sportiga kille var trött,han somnade i dom mest märkliga sammanhang,fick raseriutbrott & var nedstämmd. Kanske järn el.vitamin brist?
Jag hade haft mina misstankar sen Augusti & i Oktober blev misstankarna bekräftade,min 8-åriga son har Narkolepsi!
Den 1:a naturliga reaktionen vid en diagnos är-Vilken behandling behövs för att bli frisk?
Svaret var snabbt & kort-Det är livslångt & obotligt.